Sanningen om Raudur, den "genomsnälla" hästen ;)

När jag köpte Raudur för tre år sedan såg jag honom som en liten, genomsnäll häst som bara var glad och positiv och alltid ville vara till lags, nu vet jag bättre.. ;)
 
Raudur är en väldigt kaxig och tuff häst som har mycket åsikter i ridningen, han tror faktiskt att han är en hingst som alltid måste beskydda sin flock! Nu har jag lärt mig att hantera det, men förut så var det jättesvårt att få hans uppmärksamhet när man red på volten hemma och det gick ett sto i närheten.
 
Samma sak när man red ut, kom den andra hästen (framförallt något av stona) lite för långt bort så skulle han till varje pris gasa järnet för att komma ifatt! Vi hade våra dispyter och ett tag kändes det omöjligt att rida ut för när vi var själva så var varenda liten sten läskig och när vi red med andra var det kapplöpning som gällde.
Kanske tredje gången jag red ut själv på honom så blev han rädd för en.. skugga! Hoppade åt sidan i sin luftiga trav där jag inte hade hittat balansen än, jag for som en vante och han sprang hemåt i full fart. Paniken! (Hittade honom i grannstallet, haha).
 
På fälten nedanför gården var det helt omöjligt att rida första året. Raudur ville bara springa upp till sin flock =  jag kunde inte rida på en volt där nere utan att han rymde iväg med bogarna. Fy satan vad jag kämpade!
 
Nu kan jag hantera Raudur från ryggen på ett helt annat sätt, han lyssnar på mig och jag kan både rida ut, med eller utan sällskap, på fälten och på volten utan problem.
Det var först i höstas som jag kom på hur jag skulle göra för att själv bestämma tempot när vi red ut, men han kan fortfarande skygga för småsaker (inte på långa vägar lika ofta som förr.)
 
Det som är vårt jobbigaste bekymmer nu är att Raudur har väldigt lätt för att smita undan arbetet i det korta tempot i tölten på rakt spår, han sänker ryggen och lyfter upp mig ur sadeln. Det här är ett litet bekymmer som vi har på tävlingarna, för om han skulle ha gått på banan som han gör hemma så skulle vi iallafall få över 6.0 i poäng! Istället kan vi hamna på allt mellan 4.5 och 6.0, vilket drar ner poängen en hel del. Dessutom så blir han jätteorolig om vi har med något av stona till tävlingsplatsen och det var just det som hände sist!
 
Vi tog ju med Eldey eftersom att jag skulle tävla henne också, det resulterade i att Raudur var otroligt ofokuserad på mig, spände sig konstant och sneglade hela tiden mot stallet där Eldey stod och gnäggade hjärtskärande. Första klassen kändes bara så.. värdelös. Jag kom inte åt honom och kunde inte normalt.
De senare klasserna lugnade han dock ner sig och det blev mer flyt där, slutade ju på 6.30 i fyrgången :)
 
 
En finfin bild på Raudur med värdelös bakbensaktion och snygg underhals!
 

Nu får jag det att låta som att Raudur har varit värsta mardrömshästen, det har han absolut inte varit! Han är en helt underbar vän och jag har inte kännt sådan lycka tidigare av att sitta på en häst! Bara känna de stora rörelserna under mig, hur jag hissas upp och ner av de stora rörelserna i traven och innan jag hade fått balansen nästan flög som en liten vante. Eller hur man bara gungar fram i galoppen eller flyger fram i ökad tölt lika snabb som ökad galopp! Helt underbart :)
Dessutom så har vi bitvis fått kläm även på den korta tölten och vid några tillfällen har det kännts som att han står i bakbenen och bara trampar uppåt, fantastisk känsla :)
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


Jag heter Tove och är 22 år.

Den här bloggen handlar om hästen i mitt liv:
Raudur från Gårdeby.

Här kommer jag skriva om vår träning mot högre mål på tävlingsbanan, men även om vår väg mot en starkare vänskap och kontakt.




RSS 2.0